Vi har så skitigt och stökigt här hemma. Men så blir det när man är två slarviga och lata vuxna, ett barn och hund. Jag kan nog räkna på en hand hur många ggr det blivit riktigt städat den sista tiden. Men hur gör man när orken inte finns där? Jag är väldigt imponerad av andra föräldrar som orkar arbeta, sköta barn och ta hand om hemmet. Men det handlar väl om att de hjälps åt kanske, eller att de plockar undan hela tiden. Det är jobbigt med en övervåning, för den kommer alltid i sista hand.. Och jag mår så dåligt över att det ser ut såhär. Blä!

Jag världens lyckligaste som har dig ❤️

Vi gick en sväng på Åhlénsloppisen igår, men blä vad dåligt det är nu.. Hittade ingenting. Så tråkigt! :/ Efter det åkte vi hem till Sara & Mattias. Blev bjudna på lunch 👌🏻 Vi åkte hem och sov en stund, sen tillbaka igen för att äta grillat tillsammans. 🍖🍗 Rosanna, Johan & ungarna kom också. 😊 Mysig kväll!

Ensamhet

Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men den kan vara påträngande och smärtsam när den är påtvingad. Denna sortens ensamhet har brett ut sig i dagens samhälle. Alla önskar närhet, kärlek och gemenskap – ändå är det många som till synes självmant drar sig undan. Rädslan för att bli avvisad, känna sig exkluderad, annorlunda och utpekad gör att man inte vågar ta risken att söka det man längtar efter.
En del människor är ensamma hela livet, andra under kortare eller längre perioder, medan det finns ytterligare andra som alltid tycks omgivna av vänner.
Att vara för sig själv behöver inte betyda att man känner sig ensam. Att vara bland många människor behöver inte heller betyda att man känner gemenskap.
Man kan känna sig otroligt ensam bland en grupp människor om man inte känner tillhörighet och acceptans, kanske för att man på något sätt sticker ut ”lite för mycket” genom hur man är eller ser ut, hur man tänker eller presterar i jämförelse med övriga i gruppen.

Upplevelsen av ensamhet präglas av våra erfarenheter

Hur vi upplever ensamhet beror i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna, särskilt starkt formas vi av upplevelser från barndomen. Om vi har känt oss sedda och älskade som barn får ensamheten en annan kvalité och vi drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på oss, att vi inte duger eller räcker till.
Men om vi under uppväxten känt oss oälskade, separerats från eller förlorat någon viktig person, blivit mobbade eller har andra jobbiga erfarenheter – då finns det en risk att man i vuxen ålder drar sig undan trots längtan efter gemenskap. Då kan ensamheten lätt tolkas på samma sätt som man gjorde i det förflutna; som att den är ett bevis på att man är oönskad och mindre värd. Då får ensamheten en helt annan prägel; den kopplas samman med en känsla av utsatthet, utanförskap och mindervärde. Då blir ensamheten betydligt mer ångestladdad.
Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Det kan underlätta för oss att komma i kontakt med vår egen kreativitet och att få insikter vi behöver för att kunna ta beslut i viktiga frågor som gäller våra liv.
Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Det är en praktisk situation att förhålla sig till som inte nödvändigtvis behöver vara laddad med jobbiga känslor. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.